aMessage

jag klarade inte av allt för lång tid där inne med släkten och dig, fick panik, kände mig instängd och kvävd.. men jag gick tillbaka in till dig och sa en del saker till dig som jag ville få sagt, jag ångrar inte att jag följde med till sjukhuset för att få se dig.

jag eller kanske borde säga att vi fick ett avslut, fast jag är inte klar med dig än. känns som om att det finns så mycket mer jag vill visa dig, vill visa dig vad jag kan bli, vad jag kommer bli..

jag har alltid förväntat mig att du ska leva för alltid, att jag skulle dö före dig, kanske låter sjukt men det kändes som om att du skulle leva för alltid. sen så dog du och verkligheten kom och bet mig i arslet...

det är tomt här utan dig, du var oslagbar och ingen kommer någonsin kunna fylla ut din plats, det fanns ingen och kommer aldrig finnas någon som du..

tänkte även berätta att jag följde med mamma ut till mormor igår, gud vad jag inte ville ut dit för att få se att du inte var där. för att få det på kvitto att du faktiskt är död, det känns fortfarande inte verkligt och jag trodde att jag skulle få någon slags reality-check, att livet skulle komma och bita mig i arslet för att få mig att förstå att du faktiskt är död och jag vet att du är det, men det känns inte som det.

och så länge som jag inte åkte ut till landet så kändes det som om att du faktiskt var i livet, för jag hade då inte fått det på svart och vitt att du inte finns där.

dagarna går bra så länge jag inte tänker: jag kommer aldrig mer få höra din röst, få en kram av dig. ha din stora hand på mitt knä medens jag berättar om dagen eller medens du jag och mormor sitter och pratar om något.

så länge jag inte tänker att vi aldrig mer kommer prata med varandra och att jag aldrig mer kommer få ditt stöd så rullar dagarna på rätt bra.

men när den tanken kommer så faller allt samman för mig...

nu har jag skrivit en hel del och det enda jag tror jag faktiskt ville säga är att du var och är den person jag alltid har beundrat och att ingenting kommer någonsin bli detsamma och att det skrämmer mig, jag vet att vi inte kan få dig tillbaka, men jag kan inte önska mig något annat än det..