aMessage

har en hel del planerat också, vilket är kul..

idag: var jag och klippte håret, jag är faktiskt riktigt nöjd. jag hann tom boka en ny tid den 28e januari, maha!

imorgon: ska jag gå på stan med mormor och sandra, ska hjälpa mormor att hitta ett par svarta byxor till morfars begravning.. sen på kvällen vet jag inte riktigt vad jag ska göra

torsdag: ska till Jojo och Sanna's hårstudio och lägga fram mina förslag på hemsidan..

fredag: leka lite med Carro förhoppningsvis på dagen och på kvällen blir det att fira Jojo och Karin! kan nog bli riktigt kul

lördag: SLAPPAAAA, kanske köra på en skräckfilms kväll med Elin, Lina och Sandra...

söndag: nothing to doooo!

måndag: nothing to doooo!

tisdag: nothing to doooo!

onsdag: nothing to doooo!

tordag: morfars begravning

fredag: slapp på dagen och utgång på kvällen med Nancy och eventuellt Madde

lördag: fotbollsavslutning?

söndag: slapp men familjen, säga lite hejdå osv

måndag: åka hem till Piteeeeeeeeeeee!

jag klarade inte av allt för lång tid där inne med släkten och dig, fick panik, kände mig instängd och kvävd.. men jag gick tillbaka in till dig och sa en del saker till dig som jag ville få sagt, jag ångrar inte att jag följde med till sjukhuset för att få se dig.

jag eller kanske borde säga att vi fick ett avslut, fast jag är inte klar med dig än. känns som om att det finns så mycket mer jag vill visa dig, vill visa dig vad jag kan bli, vad jag kommer bli..

jag har alltid förväntat mig att du ska leva för alltid, att jag skulle dö före dig, kanske låter sjukt men det kändes som om att du skulle leva för alltid. sen så dog du och verkligheten kom och bet mig i arslet...

det är tomt här utan dig, du var oslagbar och ingen kommer någonsin kunna fylla ut din plats, det fanns ingen och kommer aldrig finnas någon som du..

tänkte även berätta att jag följde med mamma ut till mormor igår, gud vad jag inte ville ut dit för att få se att du inte var där. för att få det på kvitto att du faktiskt är död, det känns fortfarande inte verkligt och jag trodde att jag skulle få någon slags reality-check, att livet skulle komma och bita mig i arslet för att få mig att förstå att du faktiskt är död och jag vet att du är det, men det känns inte som det.

och så länge som jag inte åkte ut till landet så kändes det som om att du faktiskt var i livet, för jag hade då inte fått det på svart och vitt att du inte finns där.

dagarna går bra så länge jag inte tänker: jag kommer aldrig mer få höra din röst, få en kram av dig. ha din stora hand på mitt knä medens jag berättar om dagen eller medens du jag och mormor sitter och pratar om något.

så länge jag inte tänker att vi aldrig mer kommer prata med varandra och att jag aldrig mer kommer få ditt stöd så rullar dagarna på rätt bra.

men när den tanken kommer så faller allt samman för mig...

nu har jag skrivit en hel del och det enda jag tror jag faktiskt ville säga är att du var och är den person jag alltid har beundrat och att ingenting kommer någonsin bli detsamma och att det skrämmer mig, jag vet att vi inte kan få dig tillbaka, men jag kan inte önska mig något annat än det..

vet inte vart jag ska ta vägen eller vart jag vill ta vägen? vill bort men vet inte vart, känns konstigt, tomt, fel, ensamt. ja, jag känner mig ensam. vem ska jag anförtro mig till nu då? att veta att du fanns där och stöttade mig, hjälpte mig någe enormt mycket och nu finns du inte där längre, så nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. den som jag vill krama mest kan jag inte krama..

jag vet inte vad jag ska säga och nu ska jag försöka att sova det har vart en lång dag och det bästa vore om jag somnade nu, för morgon dagen kommer bli minst lika lång =/