aMessage

japp, om 13 dagar flyttar jag.. 100 mil hemifrån, och det känns okej! just nu iallafall. nu låter det lite som om att jag har börjat ångra mig, men det har jag verkligen inte gjort. har väl halft seperations ångest bara, lite då och då. jag menar det är så många som man flyttar ifrån, jag kommer komma så långt bort och ja det var min tanke och det var ju det jag ville. men det känns som om det fortfarande finns saker som jag vill berätta för dig, lätta mitt hjärta ungeför 50 ton, jag vill det. men jag ska inte det, för jag vill inte att någon annan ska veta än bara du och jag. jag vill inte att du ska berätta vidare det jag vill berätta för dig, och jag vill så himla gärna säga det, berätta det lätta hjärtat. men jag vågar inte..

jag vet liksom inte vart jag ska börja och hur jag ska börja, det är nog bäst om jag inte nämner något. de där extra tonen kanske försvinner med tiden iallafall.
eller vad tror ni?

nu börjar nog min hjärna fatta vad jag gett mig in på. och jag kunde inte vara mer lycklig och ledsen på samma gång. det är helt sinnersjukt, jag vet att det är rätt val och att det här faktiskt är vad jag verkligen vill... men just nu ploppar det mest bara upp negativa tankar och nervositeten är olidlig, men det är väl helt normalt, antar jag? right? jag får tänka på allt det possitiva, tex jag kommer kunna se norrsken, kunna åka snowboard mycket, lite coolt att det tydligen ska vara så att när det är vinter så är det alltid mörkt och när det är sommar så är det alltid ljust, det här är dock sånt som jag har hört. man kanske måste bo ännu högre upp i sverige för att få vara med om det? vad vet jag...
och det största och mest possitiva är ju endå att jag får mitt egna och jag får en ny start i en ny stad, precis som jag ville.
lite tråkigt bara att det jag ville mest skulle betyda att jag skulle få lov att "lämna" så många här hemma, jag vet att jag kan ta mig hem. men det känns ändå som om att jag inte kommer kunna det. eller att jag inte kommer kunna ha tid för det, jag menar Molle... hur ska jag klara mig utan honom? gudars, nu börjar jag nästan få lite panik och jag ska inte sitta här och skriva på tok för mycket, jag virrar bara in mig och jag ska lägga ner nu...

att bo i Piteå kommer nog bli bra, jag måste bara vänja mig. för det här är ju trotsallt vad jag vill. det kommer bli bra, faktiskt riktigt bra t o m skulle jag vilja tro

Woke up reachin'  for you I was outta' breathe. I've been chasin' you around ever since you left.Now I'm wonderin' if you're ever coming back. If you're coming back, coming back..
All I know is that I need you. After all those things we've been through.And there's nothing in this world that I won't do.For you to believe me, for you to believe me..
Now I know I must be dreamin', I close my eyes and you walk in. Now I know I must be dreamin'. I must be dreamin', I must be dreamin' again, I must be dreamin again..
Without you I just can't take it anymore. All this time we had a fuck what's it even for? Is this real you're finally knockin' at my door. Knockin' at my door, woah..
'Cause all I know is I need you. After all those things that we've been through. And there's nothing in this world that I won't do. For you to believe me, for you to believe me..
Now I know I must be dreamin'. I close my eyes and you walk in. Now I know I must be dreamin'. I must be dreamin', I must be dreamin' again. I must be dreamin' again, I must be dreamin' again..

läste precis Caroline Lundins blogg och fyyfanken vad jag vart glad då.
babe, jag är grymt glad att jag har dig med, du är helt enkelt bäst,
and i love u!